index

1

En cykelresa till Sågmyra Det blev en extra tidig uppstigning i denna nya dags morgon. Jag skulle ge mig ut på en längre cykelfärd så det var en del som först skulle ordnas. Grisen och hönsen hade fått sin mat och cykeln hade också fått sig en genomgång. Jag hade också ordnat lite för min hustru Lissie så att hon skulle ha det bra medan jag var borta. Den sedan länge planerade inköpsresan till Sågmyra skulle äntligen bli av. Lissie, som varit krasslig en tid, hade gjort i ordning rågbröd med knaperstekt fläsk till mig som färdkost. Jag älskade fläsk. Även om det kom från Verner, fjolårsgrisen. Med den feta färdkosten skulle jag med lätthet ta mig till Sågmyra och hem igen. Men det var nära att matsäcken skulle bli uppäten redan ute på gården. När jag hade ställt ifrån mig unikaboxen på backen för att leta fram ett snöre att binda fast den på pakethållaren med, så hände det. Som en plötslig krusning på vattnet dök han upp, vår hund Lappen eller Lapp som han egentligen heter. Namnet kommer av att han är av rasen lapphund. En rasande ras skulle man kunna säga. Han är nyckfull och tjuvaktig men han bits gudskelov inte. Inte än i alla fall. Vi hade fått honom av en avlägsen släkting till Lissie. En äldre man som förmodligen hade tröttnat på hundens busstreck. Nu hade han i alla fall känt lukten av det nystekta fläsket och kunde inte motstå frestelsen att stjäla hela unikaboxen. Jag hade knappt hunnit sätta ner den bredvid min cykel. Som om världens drev var på gång satte han av i en svindlande fart bort mot den lilla grusvägen. Han hade fått ett rejält grepp om boxens rem och sprang för allt vad tygen höll med min färdkost som hoppande slang än hit än dit. Jag sprang genast efter honom. Två kurvor längre bort hade han tappat sitt nystulna skrovmål och nu stressade han som bara den för att få ett nytt grepp om tjuvagodset. Men se han hann inte. Med en perfekt dykning kastade jag mig över honom. Lapp gnällde skamset när jag skakade om honom samtidigt som jag vräkte ur mig de vanliga ”fy orden” som han hört så många gånger förr men inte har den minsta förståelse för. Men skamsen såg han i alla fall ut och det gjorde mig nöjd även om jag helst hade velat ge honom en rejäl omgång. Det var nog inte så elakt menat, han såg nog sin chans att få ha lite kul också. Jag vände tillbaka mot huset, inspekterade min matsäck, pussade Lissie på kinden och gav mig av med ett löfte om att vara tillbaka till kvällen. Det var en ljummen morgon i slutet av augusti, blå himmel förutom en mörk strimma i väster. Jag hoppades att det mörka skulle dra vidare mot väster. I annat fall riskerade jag att möta ett regnväder på vägen. Min cykel som hade tjocka ballongdäck gick mjukt och fint på den gropiga vägen. En väg som förmodligen skulle bli ännu mera ojämn ju närmare mitt mål jag kom. Jag skulle till Sågmyra och köpa varma filtar åt min ständigt frysande hustru. Stackars Lissie. Hon hade varit krasslig ända sedan förra hösten och ingen vet vad det är för fel på henne. Det enda vi vet är att hon blivit stel i sina leder och att dom

2

ständigt värker. Men det allra konstigaste är att hon fryser så infernaliskt, sommar som vinter. – Hmm, märkligt, mycket märkligt hade doktor Runefeldt sagt då han tittade in till oss i midsomras när han var på väg till Rättvik för att fira helg. Han hade ju ändå vägarna förbi, hade han sagt. Han var snäll och välmenande gamle Runefeldt. Men just den gången var nog hans besök mera föranlett av att han i brådskan att komma iväg hade glömt att lasta med ved till sitt gengasaggregat på den gamla forden. Och då hade ju kommit rätt, för ved var någonting som aldrig fick ta slut i vår lilla stuga. Du har feberfrossa hade sagt när han fick se henne sitta på trappan och skaka i den heta sommarsolen. Den erfarne läkaren hade minst sagt sett konfunderad ut när det senare visat sig att hon inte hade den minsta temperaturförhöjning i sin lilla kropp. Ja, nog är det ett mysterium allt, tänkte jag och i samma sekund höll jag på att cykla omkull när mina ballongdäck klöv en färsk koblaja på mitten. Nu var snart hösten här och sedan står det inte på förrän ännu en bistert knarrande vinter slår sitt järngrepp om oss. Usch! Det var som om jag frös till bara vid blotta tanken. Jag tyckte till och med att jag hörde knäppandet och smällarna som uppstår i husväggarna under kalla vinternätter. Stackars Lissie, för henne är nu varje vinter en högst skakande upplevelse. Och själv är jag numera så uppfylld av hennes problem att jag inte ens kan cykla en ljummen sommardag utan att tänka på kommande vinterkyla. Det skall i alla fall komma henne väl till pass med ett par värmande yllefiltar från Sågmyra. Vårt lilla torp var väl heller inte den allra bästa vinterbostaden. Lissie är bara tjugosju år och redan en falnande låga. Ofattbart med tanke på hur hon var när vi träffades. Hon var en sprudlande kvinna full av liv, stark och värmande som den finaste tälgstenskamin. Jag minns det som igår. Jag hade skidat till sjön Grycken för att fånga en fet vintergädda. När jag kommit fram ur skogsbrynet hade jag hört ett hårt plaskande och en kvinnoröst som sjunger högt och ljudligt. – ”Till nordliga landen vi foro om våren att häcka i säven som förut om åren” Vildandens sång. Det var en liten vildand som sjöng också, min Lissie. Fast det visste vi ju inte det då. Hon hade huggit upp en vak utanför bryggan och där stod hon och skurade gamla trasmattor för brinnande livet. Hon hade själv huggit fram vattnet med en yxa som låg isig på bryggan. Jag kommer särskilt ihåg att jag undrade hur någon, i den kyla som då rådde, kunde stå på knä och skura mattor i isande kallt vatten med en sådan sprudlande glädje, och dessutom sjunga hela tiden. Jag kommer också ihåg att när jag skrämde henne med ett ”Goddag” kändes det som om bokstäverna frös till is och rullade ut en efter en

3

över mina stela läppar. Det var nästan så jag velat titta ner för att se var i snön dom borrat ner sig någonstans. Hon hade förvånat vänt huvudet bakåt och inspekterat mig från fot till huvud. God dag, sade hon samtidigt som hennes livfulla blick etsade sig fast i mig för alltid. Hon vände sig lite generat om och lät sången övergå till ett svagt nynnande. Oj, vilken kvinna, tänkte jag. Varför hade jag inte fiskat här tidigare? Jag hade genast bestämt mig för att hon skulle få min första gädda. Jag lossade snabbt min isbill från min packning för att göra ett hål i isen en bit utanför bryggan. Lissie hade hela tiden fortsatt att skura sina mattor. Jag hade hört på takten från mattornas plask i vattnet att hon med jämna mellanrum tittade åt mitt håll. Jag hade febrilt huggit i isen för att snabbt få upp ett hål att fiska i. Det hade tagit uppåt tjugo minuter innan någon fisk reagerat där nere i det iskalla djupet. När jag hade vänt mig om för att förvissa mig om att Lissie skulle se när jag bärgade fångsten, så upptäckte jag till min förtvivlan att hon hade tagit sina mattor och smugit iväg därifrån. Skit samma, hade jag tänkt. Den lilla gäddsnipan som högg var i alla fall inget att ge henne. Det hade gått ytterligare en timme innan jag äntligen fick en ätbar gädda och då frös jag så mycket så att jag hade varit tvungen att packa ihop och vända hemåt igen. Hon hade allt varit ett riktigt krutpaket min lilla Lissie, tänkte jag emedan jag cyklade vidare mot mitt mål. Nu ligger hon där hemma med en allt avtagande livslust och väntar på den lilla glädje ett par varma filtar kan ge. Det gjorde mig verkligen ledsen att se henne lida så och jag hade ofta undrat om det var hennes vintertvättar vid bryggan som grundlagt hennes symptom. Jag förstod ingenting och bestämde mig för att inte grunna mera på detta. Ej heller på allt det fina och roliga vi gjort tillsammans. Det gjorde mig bara vemodig. Jag trampade vidare ivrigt koncentrerad på att passivisera min hjärnas tankecentrum. En esping ringlade snabbt ner i diket när den kände vibrationerna från mina rullande och skumpande cykeldäck. Jag började fundera på när ormarna föder sina barn. Att det var någon gång på hösten hade jag nog trott och nu fick jag också bevis på detta. Jag passerade en stor bondgård på höger sida. Bonden som äger gården heter Israelsson och är det snålaste som finns i ett par dyngskor. Jag vet, för där har jag hjälpt till några gånger med höbärgning och sånt. Han kan konsten att utnyttja inhyrd arbetskraft. Man kommer dit för att hjälpa till med slåttern och innan allt är klart så har han på ett klurigt sätt fått en att laga både det ena och det andra som blivit eftersatt. Betalningen fick man sedan påminna honom om flera gånger och alltid under heta diskussioner. Hans snålhet har gjort honom till byns rikaste bonde. Och det är klart att det är ju lättare att vara snål när man har mycket pengar. När man inga pengar har så har man heller inget att snåla med. Och när man någon gång lyckats skrapa ihop några kronor så har det hunnit bildats massor med hål som bara kan återfyllas med nya kronor. Jag kommer att

4

tänka på en gång när Israelsson bett mig sela hästen och köra pigan hans in till torget i stan. Han hade fått en ovanligt stor potatisskörd den sommaren och nu hade han tänkt att pigan skulle hålla stånd på torget med hans jordknölar. Det uppdraget hade jag snabbt tackat ja till. Det var ju trevligare än att springa runt på gården med honom i hasorna hela tiden. Förresten så hade han säkert hotat med indragen lön om jag nekat. Jag fick spänna för den svarta valacken framför en enaxlad vagn med järnskodda hjul och utan fjädring, nog hade han finare skrindor som skulle ha varit vänligare mot våra inälvor. Den smala grusvägen in till stan liknade ofta mer en potatisåker på sina ställen. Han tyckte nog att den dög bra åt oss, en dräng och en piga. Pigan förresten, hon hette Viktoria men kallades för ”Vicky”. Själv hade jag föredragit att kalla henne vid hennes rätta namn. Jag vet inte varför men hon såg ut som en Viktoria. Hon var vacker men lite manhaftig. Hela hennes väsen genomsyrades av en mystisk kvinnlig manhaftighet. Jag tänkte att hon nog skulle kunna kallas för Kvicky eftersom hon var väldigt rapp och resolut i allt hon företog sig. Hon hade säkert passat Israelsson som handen i handsken, tänkte jag, högeffektiv och med låga krav på lön. Hon var förnöjsam och när det någon gång damp ner någon krona i hennes förklädesficka så hade säkert Israelsson tyckt att han idkat välgörenhet för han ansåg nog att mat och husrum väl räckte som lön åt en ung jänta. Hon hade ju inga ungar och ingen karl som kunde lura av henne pengar till brännvin. Ja, hon var fin och oskuldsfull Viktoria. Blond som ett cirrusmoln och med ögon som liknade en djup och blank skogstjärn strax före skymningen. Hon var inte stor men klarade kraftfullt av det hon företog sig. Jag minns vidare att jag under vår färd mot Falun ofta hade sneglat på henne där hon satt jämte mig på kuskbocken. Jag mindes också att jag hade känt en åtrå som gjort mig både förvånad och lite skamsen men jag hade bortförklarat mina skenande tankar med att jag nog ändå var lite svulten när det gällde kvinnors behag. Lissie hade inte varit så sjuk då men vår älskogslåga hade ändå börjat falna. Vi hade färdats på den ojämna och krokiga vägen längs sjön Varpan in mot Falun. När vi hade känt oss generade så hade vi alltid sjön, med dess finkrusiga vatten, att titta på. Några andfamiljer och en och annan kanadagås med sina halvvuxna ungar hade gett oss ytterligare stimuli när de vid start och landning hade ritat upp yviga streck på vattenytan. Jag kommer också ihåg att en stor tall hade legat neddragen i diket. Den hade vittnat om den hårda blåsten dagarna innan. Eftersom jag satt mot sjösidan så tittade hon oftast åt mitt håll, vilket gjorde att jag knappt hade vågat vrida huvudet åt hennes håll. Där hade inte funnits något sevärt annat än Victoria så det hade känts lite genant. Hon hade inte varit speciellt pratsam lilla Viktoria, men nog hade jag inbillat mig att det inte alltid var sjön hon tittat på ner hon vridit huvudet åt mitt håll. Feg som jag var så vågade jag aldrig kasta en hastig blick för att se om hon tittade på mig eller sjön. Det hade klapprat ordentligt under de järnskodda hjulen när vi på kullerstenarna skumpade in mot torget i stan. Jag hade hjälpt henne få upp ståndet och lastat av

5

potatisen. Jag gick runt och tittade lite bland alla stånd som där fanns. Högljudda och roliga nasare av alla de slag var utspridda över hela torget. En del med stånd som tycktes kunna rasa när som helst. Det var säkert tillfälliga torgförsäljare. De som alltid brukar stå där hade bemödat sig att bygga upp ett stadigare stånd. Några hade tak av kraftig väv och andra hade hängt upp gamla gardiner som fladdrade ovanför huvudet. Viktorias potatisstånd var som de flestas, helt utan skydd för sol och regn. Det var liv och rörelse med högljudda röster och rop på hela torget och det syntes att det varit ett fint år för rotknölar. Det fanns många stånd med kålrot, palsternackor och morötter. Även rovor kunde man se fastän dessa oftast såldes som koföda. Jag hade inte vågat stanna så länge. Den snåle bonden i Bergsgården stod säkert och stampade emedan han funderade ut andra, mindre roliga, skitjobb åt mig. Men nog hade jag gärna stannat och gjort Viktoria och hennes jordknölar sällskap istället. Jag hade tröstat mig med att det förmodligen skulle bli jag som senare mot kvällen skulle hämta tillbaka henne hem till gården och då säkert med en betydligt lättare last. En ivrigt väntande Israelsson skulle då stå beredd på gården med sin börs för att om möjligt göra den ännu stinnare. Minnena rann förbi som en bäck där jag i sakta mak cyklade fram på bördig dalamark. Den söndertuggade remmen på unikaboxen hängde och slängde mot skärmen på min cykel. Jag försökte binda upp den i farten men misslyckades. Jag stannade och surrade om alltihop eftersom den också glidit snett på pakethållaren. En annan cyklist kom från motsatta hållet och grymtade ”höj” när han stånkade förbi. Han såg djupt koncentrerad ut och det förstår jag, med tanke på alla förrädiska gropar i vägen. Även spillningen från hästar och kreatur kunde lätt vara anledningen till att man fick syna vägbanan på extra nära håll om man inte var observant nog. Jag cyklade vidare men kom inte långt förrän ett annat minne poppade upp. De minnena kom när jag tittade upp på skogshöjden till höger om mig. Högst där uppe kunde man skymta en liten stuga, eller koja kanske vore mera rätt. Allt var uppbyggt av all världens bråte. Jag vet, för jag och Lappen hade förirrat oss dit en gång när vi var ute på en liten jakttur. Där bor en underlig man som kallas för LjusEmil. Hans rätta namn vet jag inte om jag någonsin hört. Däremot så visste jag att namnet ”LjusEmil” hade han fått för att han går runt i gårdarna och tigger till sig ljusstumpar. En del säger att han värmer upp hela kojan med dessa ljusstumpar. Men naturligtvis så har han också god tillgång på ved där mitt i skogen som han bor. Ja, det finns en del original kvar än i dessa tider, tänkte jag. Kanske skulle jag själv bli ett så småningom. Vad vet man? Jag kunde inte låta bli att tänka på den tragiska historien om LjusEmil. Han hade inte berättat den själv för mig för han höll sig undan den gången vi råkade passerade hans stuga. Förresten så skulle han näppeligen ha sagt nåt även om jag hade träffat honom. Han var en tillbakadragen och tystlåten kuf. LjusEmil hade i unga år haft både hustru och barn och de hade bott uppe i Siljanstrakten. Om jag inte missminner mig så tror jag att de hade haft en gård

6

uppe i Vikarbyn. En sen höstdag hade hela familjen följt honom ut på Siljan för att fiska sik. När de skulle vittja näten så hade det hastigt blåst upp till storm och deras skraltiga flytetyg hade inte kunnat stå emot sjöns häftiga vredesutbrott. Det sägs att sedan den dagen har man aldrig sett så stora vågor på Siljan mer. Alla fyra hade hamnat i det iskalla och vindpinade vattnet. Emil hade lyckats få grepp om en båtspillra som skulle ge hans två barn och hustru tillräckligt med flytkraft för att ta sig till land. De hade varit alldeles bakom honom men när han plaskade sig runt för att greppa tag om barnen så hade han till sin förtvivlan upptäckt att alla tre var spårlöst borta. Vinden och vågorna hade piskat ner de i djupet nästan direkt de hamnat i vattnet. Han hade inte ens hört dem skrika. Det var en fruktansvärd händelse. Inte undra på att den mannen blivit konstig och nu lever som en eremit, tänkte jag. Efter den tragedin hade han inte kunnat bo kvar på gården. Den hade varit fylld av alltför många minnen av hans kära familj. Gården såldes och Emil hade åkt över till Amerika för att försöka starta ett nytt liv där. Men där hade det mest också blivit elände. Han hade slagit sig ihop med ett gäng irländare som vandrade runt och tog jobb för dagen. För de dollar han lyckats skrapa ihop hade det mesta gått åt till whisky. Tre av hans irländska kompisar hade till och med försökt att råna en bank i norra Utah. Och naturligtvis hade de stärkt sig med whisky först. De höll till och med på att nästan slå ihjäl en stackars kassör när han vägrat att lämna ut några pengar till de alkoholiserade amatörerna. De hade i sin törst efter mera whisky stövlat rakt in på banken, helt omaskerade, och krävt att få hela kassan. När den orädde kassören hade vägrat att ge dem pengar hade en av de tre rånarna gett honom några kraftiga slag i nacken med en kvarglömd käpp som hade hängt på disken. För övrigt hade de varit helt obeväpnade. Han som slog fick sitta fyra år i ”jailet”. Då det blev känt att även Emil brukade hänga ihop med dessa herrar så blev även han förhörd av Utahs state police. Efter åtta år och många vedermödor så lyckades han i alla fall ta sig tillbaka till gamla Sweden. Nersupen och ångerfull, men glad att än en gång fått se sin fina Siljansbygd. Familjetragedin åtta år tidigare hade nu bleknat betydligt. Kanske på grund av hans flitiga whiskydrickande som säkert trubbat av hans hjärna. Han hade så småningom hamnat i Grycksbo där han hade arbetat på pappersbruket i några år innan han för gott hade lämnat det civiliserade livet och flyttat ut i skogen. Nu sitter han där i sin lilla stuga och är nog inte så lite bitter på livet och människorna som finns där utanför hans lilla revir. LjusEmil har min fulla förståelse, tänkte jag. Kanske skulle man rent av besöka honom någon gång utan att det sker av en ren tillfällighet, som det blev den gången jag och Lappen råkade passera hans enkla boning. Han skulle säkert ha mycket att berätta men förmodligen så skulle man inte ens bli insläppt. Vilken vacker morgon, solen skiner så där lagom stark genom det tunna dis som envist hängt kvar över bygden de senaste dagarna. Men dis är bra för det fördelar både ljus och värme på ett behagligt sätt, tänkte den sakta

7

framskridande cyklisten.. Det får inte bli för varmt och inte ville han ha en stark sol i ögonen, för än var det en bra bit kvar att trampa. Han kunde höra koskällor från ängarna ner emot sjön. Ljudet från klockorna runt kossornas hals gav honom en känsla av lugn och harmoni samtidigt som det på något underligt sätt fick mig att tänka på trofasthet i denna underbart vindstilla morgon. Trofast vad är det? Tänkte han vidare. Är det att vara trogen den man älskar eller är det att visa någon sorts ansvarsfull underdånighet blandat med medlidande. Ja, vad visste han som hittills aldrig svikit sin Lissie. I tankarna kanske han skenat iväg någon gång men aldrig i handling. Herregud vad man tänker när man cyklar! Det kanske rent av är mentalt nyttigt att få en sådan här dag för sig själv. Det hade varit en svår tid för Ernst Elofsson som nu var på väg till Sågmyra för att köpa riktiga yllefiltar till sin älskade hustru Lissie. Det hade inte bara varit det att hon varit krasslig. Det hade också varit svårt att få ett arbete under den här sommaren. Tidigare somrar hade Ernst alltid fått jobb på Bergslaget i Falun med att sköta trädgårdarna åt deras pampar. Men den här sommaren hade det blivit kalla handen den gången han mer eller mindre självsäkert uppenbarade sig på deras kontor för att få besked om när och var han skulle börja. Han hade fortfarande inte hittat någon förklaring varför han fick nobben den här sommaren. Han visste att han skött sig exemplariskt. Men storbolagens nycker kunde man aldrig begripa sig på. Fjärrstyrda och opersonliga som de är. I sommar hade han istället fått hankat sig fram som daglönare på lite olika platser där tillfälliga arbeten fanns att uppbringa och han kände sig faktiskt lite stolt över att han ändå lyckats spara ihop till Lissies filtar. Men det hade tagit sin tid och många umbäranden hade fått göras. Det monotona ljudet av kedjans rassel mot kedjeskyddet gjorde honom nästan lite trött. Känslan var som att åka tåg där man hör rälsskarvarnas rytmiska dunkande mot de hårda metallhjulen på tågets vagnar. Ernst kom genast att tänka på den första gången han hade åkt tåg. Det var för tolv år sedan när han skulle göra rekryten i Strängnäs. Han hade då träffat Lissie två år tidigare och hon var med barn i tredje månaden den gången han skulle tjäna det svenska riket som skytt i Strängnäs kompani. Det hade känts tungt att lämna henne ensam i den lilla vindskammaren på Hyttgatan i Falun där de då bodde. Det hade förflutit åtta veckor innan han fick komma hem och träffa Lissie igen. Då hade de redan mistat det barn som hon burit på när Ernst hade lämnat henne för exersisen. Han hade fått veta det tidigare genom deras intensiva brevväxling men det hade varit helt omöjligt att få försvarsmakten att ge honom en kortare permission för att jag kunnat åka hem och titta till henne. Stackars Lissie, tänkte han där han, som i trans, oförtrutet trampade vidare mot sitt mål. Hon fick genomgå denna kris alldeles på egen hand. Hon hade i alla fall fått lite hjälp och stöd av sin mor. Problemet hade varit att hon bodde elva mil därifrån men när

8

hon fått besked om den sorliga händelsen så hade hon i alla fall på något sätt tagit sig ända från Hälsingland för att vara hos sin dotter i ett par dagar. Personligen så tror jag att missfallet blev av att hon jobbade för hårt med alla tvättar hon gjorde åt folk. Hon hade då jobbat i något som kallades ”tvättlängan” och som låg lite längre ner mot stan på Ornäsgatan. Det var en inrättning där folk fick lämna sin smutsiga byk. Främst var det ensamma gruvarbetare som sökt sig till Falu koppargruva för att finna sin utkomst. Och det var många, ständigt skitiga, gubbar som jobbade där, så arbete hade det funnits hur mycket som helst för min kvinna som då var så lycklig för att hon trodde att hon skulle bli mor. Och trots att det förflutit många år sedan dess så har vi inte lyckats få några barn ännu. Kanske lika bra det, tänkte jag. Fattiga som vi var och med en sjuk mor, vad skulle det ha blivit för liv för våra barn? Jag vet inte vad de gjorde med henne den gången efter missfallet men jag vet att hon inte hade råd att uppsöka någon doktor. Istället fick hon, som så många andra fattiga kvinnor, gå till ”Kvack-Maja”. Ja, hon kallades för det. Det var en bastant kvinna över de femtio som bodde någonstans uppåt Gamla berget. Jag tror det var i Ryckepung. Maja var en snäll och mycket gladlynt kvinna. Hon brukade ofta hjälpa till vid födslar och sånt. Lissie hade väl fått någon efterbehandling eller hjälp med efterbörden eller vad de nu gör. Vad vet jag. Det hade sagts att Kvack-Maja nog var mera snäll och hjälpsam än kunnig i sjukvård, för någon betalning begärde hon aldrig. Kanske gjorde Maja något fel med Lissie den gången hon hjälpte henne. Lissie kan nu aldrig ge oss ett gemensamt barn. Ernst blev plötsligt avbruten i sina tankar av en unken stank som plötsligt genomsyrade hans håriga näsgångar. Fy för den lede, tänkte han. Det var lukten från bruket i Grycksbo. Han hade känt den någon gång förut när han varit åt det här hållet. Han borde ha vetat vad som skulle vänta honom ifall vinden låg på in mot stan. Men nu hade han varit så uppslukad av sina tankar så lukten hade känts som ett plötsligt överfall. Hur i hela fridens namn kan folk bo i denna stank? Det luktade skit. Men det var bara att bita ihop och trampa vidare. Den kväljande lukten fick honom att känna sig som om han gjort på sig. Och det i sin tur fick honom genast att tänka på den gången när han och Lissie skulle åka spark in till stan. De skulle se om de kunde hitta några billiga kokkärl i den lilla Järnboden som hade öppnats på Holmgatan. Den gången sket han verkligen på sig. Han hade varit dålig i magen några dagar tidigare men känt sig bra just den dagen. Det hade varit väldigt kallt. Och det var nog orsaken till olyckan, förklarade han sig med. Han hade snabbt fått springa in i skogen när han hade känt upproret i magen. Allt hade hänt väldigt fort. Ja, utom att få ner hosorna förståss. Det hade han inte hunnit. Det var bara att vända hemåt och försöka utstå Lissies tråkningar på hemvägen så gott det gick. Samtidigt som han skämdes lite inför Lissie den gången, så hade också han kunnat se lite humor i den olycksaliga händelsen. Nu fick han vackert stå ut med den närbesläktade stanken från bruket i Grycksbo tills han passerat byn. Han hade nog gjort rätt den gången han bestämde sig för

9

att aldrig söka jobb på det stinkande bruket. Inte ville han jobba inomhus heller. Han trivdes bäst med att jobba ute även om det var i smällkalla vintern. Han kom att tänka på den där fruktansvärt kalla vintern -38 då han och Wille var uppe på Smedsberget och körde timmer åt storbonden Björklund i Bjursås. Det hade varit över tjugo grader kallt varje dag under en hel månads tid. Men det hade gått bra. De hade haft en liten enkel koja där de kunde elda, vila och äta sina kolbullar. Han kom också ihåg att när de var långt från kojan och höll på att förfrysa fingrarna så hade de helt enkelt värmt sina händer på hästen. Hästen, som hette Brun, fick dra och slita så hårt att ångan från hans stora muskulösa kropp bara välvde ut i den tunna kalla luften. Ernst hade inte kunnat låta bli att tänka på en stor ångkokare när han hade stått där bakom hästen på timmerlasset. Brun hade alstrat en sådan värme när han kämpade med det tunga lasset så Ernst hade till och med kunnat känna lite värme i den kalla fartvind som uppstod nerför backarna. Skogsarbete fanns säkert att få kommande vinter också, tänkte Ernst. Men han ville ogärna vara borta för länge från Lissie. För oftast innebar timmerkörning med häst på vintern att man var tvungen att ligga ute i skogen hela veckor. Men jag får se, tänkte han vidare. Nöden har ju som bekant ingen lag. Lissie skulle kanske bli tvungen att klara sig själv en hel del i vinter, i alla fall. Hon skulle förstå. Det visste han, hellre ensam ett tag än ingen mat på bordet. Yllefiltarna som hon skall få kanske till och med gör att hon inte skulle behöva slita så mycket med veden och eldningen. Hon skulle hålla sig varm utan att behöva elda så hårt. Samtidigt som han tänkte den tanken hade han funnit något som skulle ge honom mindre samvetskval om han nu ändå skulle bli tvungen att jobba i skogen kommande vinter. Bakom nästa krön skulle snart den stinkande byn Grycksbo uppenbara sig. Herre gud, har jag inte hunnit längre, tänkte han. Han tyckte han hade upplevt så mycket under den korta sträcka han cyklat. De ständigt malande tankarna hade dragit iväg med honom så att han tappat både tid och rum. Men nu skulle det väl bli lugnt på tankefronten ett tag. Lukten som han måste stå ut med genom byn skulle impregnera honom. Det skulle bli omöjligt att tänka på nåt annat än den. Han fick rätt. Det stod inte på förrän han var ute ur byn. Han hade bara sett fyra människor under hela vägen genom byn. Den första han sett hade varit en medelålders man som febrilt försökt att springa igång en gammal motorcykel. Den hade han snabbt passerat i ren rädsla av att mannen skulle se honom och få för sig att påkalla hans hjälp. Sedan hade han sett två pojkar som stått utanför den lilla handelsboden och kastat sten på en skylt som redan var så demolerad så han hade inte kunnat läsa vad som stod på den. Den fjärde han såg hade sett så bekant ut att han kände sig tvungen att morsa på honom. Det var en tölp som heter Alrik. Den hade han jobbat ihop med en gång hos Isacsson i Bergsgården en sommar. En dryg människa kring de fyrtio och som alltid ville briljera. Men felet med honom var nog att han inte var riktigt funtad i huvudet. Ernst tänkte på den gången när den token hade stuckit ned handen i grishinken för att visa att han vågade smaka på grisens mat. Han hade fått upp en näve illaluktande

10

slamsor som han sedan stoppat i munnen, tuggat lite nonchalant, och sedan svalt hela skiten. Dessutom hade karln sett helt oberörd ut efteråt. Fy för den lede vilket äckel. Inte undra på att Ernst hade känt kväljningar direkt han kommit ihåg var han träffat honom. Han hade tänkt att den stackars saten säkert var närmare besläktad med grisen än med människan. En annan gång där på gården hade han tagits på bar gärning när han försökt sätta på en stackars kossa som låg och idisslade i sitt bås. Den gången hade varit den enda gång som Ernst hade sett honom bli lite generad över något han gjort. Och det var ju i alla fall ett mänskligt drag. Säkert var det inte bra att ständigt känna den unkna lukten från bruket. Att alltid ha munhålan fylld med stanken från röken av den kokande pappersmassan på bruket förlamade förmodligen smaklökarna helt. Byns lilla handelsbod hade nog inga svårigheter att sälja både sur mjölk och illaluktande kött, tänkte Ernst ironiskt, i alla fall inte till token Alrik. Han försökte att sluta tänka på denna underliga kuf som gjorde honom så illa till mods. Han tog i stället i och gjorde kraftiga knyckar med benen och trampade febrilt vidare så gruset sprutade efter honom. Nu ville han snabbt till filtfabriken. Han cyklade några kilometer utan att se ett enda hus. Tre hoppande och stånkande bilar hade han mött. Och en bonde med ett dynglass, förstås. Det innebar mera skitlukt. Men nu var han ju van, eller rättare sagt impregnerad. Sjön Smälingen fanns nu på hans vänstra sida. Han kunde se en man i en eka ett femtital meter från land som stod och kastade med ett kastspö. Undrar om gäddan är på hugget, tänkte han. Ernst älskade att fiska och skulle säkert vilja byta plats med mannen i ekan ett tag. När han kom lite närmare kunde han inte hålla sig längre. – Hallå! Har du fått nån fisk? Mannen i båten tittade åt hans håll och skrek tillbaka – Ja, två halvskapliga gäddor. Fan, nu blev han ännu mera avundsjuk. Ernst fortsatte konversationen. – Har du varit ute länge? Mannen, som satt sig till rätta i båten, vände sig åter om och skrek – Nää, jag har nyss åkt ut, kanske tjugo minuter eller nåt. Fan, då är gäddan på hugget, tänkte Ernst. Han bestämde sig för att det första han skulle göra i morgon när han var hemma igen, var att ta sig några gäddor. Både han och Lissie tyckte mycket om kokt gädda med pepparrotssås. Han skulle nog smyga sig ner till Varbotjärnen och prova lite där. Den låg ju nära deras torp men han fick passa sig noga för markägarna. De tyckte inte om att folk fiskade där. Det hade Ernst tyckt vara konstigt för själva var dom aldrig där. Det måste fiskas i en sjö, annars blir det ingen bra fiskesjö. Det bästa av allt med den lilla skogstjärnen var att vattnet var betydligt renare än i sjön Varpan. Den sjön hade fått ta emot allt för mycket utsläpp från Grycksbo pappersbruk. Det kunde man till och med känna på lukten av vattnet. Det luktade unket liksom fisken i sjön som dessutom hade en gulaktig färg. Ernst svängde in på en mötesplats och steg av sin ballongdäcksförsedda cykel. Han var tvungen att kolla in mannen i ekan ett tag. Han hade väl egentligen inte så bråttom heller, försvarade han sitt plötsliga infall med. Han skulle lätt hinna hem till kvällen ändå. Han låtsades greja med

11

unikaboxen, kedjan och allt han kunde på. Samtidigt hade han givetvis blicken riktad mot fiskaren där ute på sjön. Det var ett perfekt fiskeväder hade han tänkt, med lagom stora vågor. Små jämna krusningar som gjorde att hela sjön såg ut som en gnistrande diamant. Det skall våga lite grann när man fiskar, tänkte han. Det är bättre än när det är spegelblankt, för då ser fisken lättare alla rörelser och skuggor ovanför vattenytan. En fisk är säkert dum i huvudet men instinkten den har på onaturliga rörelser där uppe i luften, den reagerar den på. När Ernst stått ett tag och kollat in mannen i ekan får han plötsligt se att fiskefarkosten vänt och ror nu i riktning mot honom. Han står förväntansfull kvar. När fiskaren kommit tillräckligt nära med sin lilla eka, säger han: - Hej, vart är du på väg? – Jag skall till Sågmyra, svarar jag. – Jaha. Om du inte har bråttom, skulle du vilja ro mig ett varv runt sjön så att jag kan ha draget på släp? Ernst hade tyckt att mannens fråga var lite fräck samtidigt som han inte alls skulle ha nåt emot det. Fiskaren i båten, som kanske var i tjugofem årsåldern, såg ju snäll ut, så han svarade: - Ja, kanske det. Det tar väl inte mer än en timme? Nää, svarade mannen, det gör det inte. – Okey, jag skall bara bära ut cykeln på den där lilla udden där borta, så att den inte syns från vägen. Ernst bar dit cykeln samtidigt som han tänkte att mannen i båten nog hade förstått att han var intresserad av fiske. Det var säkert därför han fick idén att han skulle fråga honom om han ville hjälpa till att ro. Han klev i båten och satte sig till rätta på sittbrädan. – Du undrar väl varför jag är så fräck så jag frågar en obekant människa om roddhjälp, sade mannen. – Ja, kanske tänkte jag en sådan tanke, svarade jag. Men jag förstår att det skulle underlätta för dig att ha någon som ror så att du kan koncentrera dig på spöet. Jag fiskar en hel del själv så jag vet att det är effektivt att ro drag. – Jo, jag förstod direkt att du var nyfiken på om fisken var på hugget eller inte, svarade mannen. Så jag tog en rövare och frågade dig. Du vet att man kan direkt se på en människas beteende om hon är fiskeintresserad eller inte. Ernst första intryck av mannen var att han verkade vara en kille som inte hade några andra avsikter än att fånga en storgädda. Mannen böt till ett stort skeddrag, gav mig instruktioner om färdriktning och den blåmålade eken började sakta glida medsols runt på sjön Smälingen. Ernst tittade på de två gäddorna som låg där på ekans botten. En var av dom var säkert på tre, fyra kilo tänkte han. – Fin gädda den där sa han. Förresten, så heter jag Ernst. Vad heter du? Mannen svarade utan att släppa blicken från linan som släpade efter båten, - Algot. – Brukar du ofta fiska här? Jo, det gör jag nog. Det brukar gå att ta storgäddor här. Förra veckan fick jag en på åtta kilo, – åtta kilo? Det var inte dåligt, svarade jag. Men, går det att äta dom då. Jag tänker på utsläppen från bruket. – Ja, nog märks det att det är en bismak på köttet allt, men jag har då ätit dom i alla år och inte märkt några symptom av att det skulle vara otjänligt som människoföda. Men det kanske visar sig långt senare. Jag tar risken. Det är ju tack vare bruket som det finns så mycket storgädda i sjön. Det har inte varit många som vågat fiska här under senare år. Lukten har väl avskräckt, kan jag tro, fortsatte Algot. Det gick några minuter

12

under total tystnad och spänning. Vi var alldeles utanför en stor vassrugge. Och plötsligt uppstod ett långt rakt streck efter båten. En gädda hade huggit och linan blev sträckt som en pianosträng. Algot hade rest sig upp i båten och höjt spöet rakt upp. Han släppte efter och han drog med största försiktighet och koncentration. – Det här är också en rejäl bit, säger han sedan helt lugnt. Ernst kände sig säkert mera spänd och förväntansfull än vad fiskaren själv gjorde. Det hade tagit nästan tio minuter innan han lyckats hala in fisken till båten. Algot hade sedan böjt sig ned och hämtat upp en stor krok som han måttade in mot den stackars gäddan. Pang! Kroken kilade direkt in sig mellan gäddans gälar. Den hade inte en chans att undkomma. - Herregud, vilken best, utbröt Ernst begeistrad. – Fan, det här är ingen fisk det är en krokodil, tillade Algot, som naturligtvis såg riktigt nöjd och belåten ut. Kanske vägde den till och med mer än åttakilosgäddan han fick förra veckan. Fiske är allt bra kul tänkte Ernst, samtidigt som han kom på att han egentligen är på väg till Sågmyra för att köpa filtar till sin Lissie, som sitter där hemma och fryser. Vad håller jag på med ? Har jag tappat allt vett och förnuft? Gäddan var fin men nu ville han snabbt till land för att återuppta sin färd mot Sågmyra. Herre gud, här sitter jag mitt ute på en sjö med en vilt främmande man och fiskar. Eller rättare sagt, ror. – Fin gädda Algot, men nu måste jag i land och fortsätta min färd. – Ja, ja, sa mannen med spöet i högsta hugg. Jag skall bara kasta ut en gång till. Du kan fortsätta att ro åt samma håll. Jag gjorde som han sa men mitt dåliga samvete gjorde att jag rodde lite för fort för att hans drag skulle uppträda naturligt i vattnet. – Hör du Ernst, du ror alldeles för fort, draget går alldeles under vattenytan. – Oh förlåt, jag fick lite bråttom iland för jag vet att när man börjar fiska och det går bra så tappar man tid och rum. Det kan jag inte tillåta mig nu. Min hustru ligger där hemma och är sjuk så jag måste åka till Sågmyra och köpa henne ett par varma filtar. – Va? Skall du cykla till Sågmyra och köpa filtar till din fru? Som är sjuk? – Ja, svarade jag, utan att jag ville förklara vilket konstigt fel hon hade. – Hon fryser lätt, sa jag vidare. Så jag tror att hon skulle bli glad för ett par varma filtar istället för de tunna luggslitna täckena som vi nu har. – Du tycker allt bra mycket om henne du? – Jo det gör jag väl. Det är ju inte roligt att se henne ligga sjuk. Du då Algot, fortsatte jag, är du gift också. – Nää, inte än. Jag hade en kvinna en gång som jag var väldigt förtjust i. Hon hette Lissie, och brukade tvätta mattor åt Palmén i Bergsgården. Det stack till i Ernst hjärta. - Lissie? Hette hon Lissie, liten och späd? Ja, det stämmer. – Nä nu jävlar, det är ju min fru! – Va? Var det dig som hon valde före mig, - Ja, inte vet jag. Nu måste du berätta hela historien för mig, sade Ernst upprivet. Ja det kan jag väl göra sa Algot, inte så lite förvånad. – För några år sedan så jobbade jag på en liten skofabrik i Bjursås och där jobbade också Lissies båda föräldrar. Jag tyckte mycket om hennes föräldrar och troligen var det ömsesidigt, för en dag så bjöd de hem mig på mat. Det var då jag för första gången såg Lissie. Jag blev störtförälskad och jag tror att hon också fattade tycke för mig. Vi började vara ihop och allt var bra ett tag. Sedan kom hon

13

längre och längre bort från mig. Förmodligen var det då hon hade träffat dig där ute på isen när hon hade tvättat mattor åt Palmén. Det berättade hon för mig långt efteråt när jag råkat träffa henne på en julfest som vi hade i skofabriken. Ja, jag tror till och med att ni hade flyttat ihop då. Hon hade följt sina föräldrar dit, men du var inte med. Han kliade sig i sitt veckogamla skägg, ser lite underfundig ut och säger Ja, du Ernst, världen är nog bra liten i alla fall. Här sitter vi i samma båt och har varit med samma kvinna, fortsatte Algot. Men du behöver inte vara ängslig, detta är bara historia för mig, tröstade han mig med. Ernst kände sig ändå lite uppriven, herre gud! Jag och Lissie hade ju många gånger pratat om hur våra liv varit innan vi träffade varandra. Hon hade aldrig nämnt något om denna Algot. Detta gjorde honom illa till mods. Om det nu inte var så allvarligt, varför hade hon då inte berättat. Det hade väl inte gjort något eftersom de hade träffats innan Ernst kommit in i bilden.. Nu skulle han få ännu mera att tänka på under sin vidare färd mot Sågmyra. Efter tre gäddor till och ytterligare en halvtimme kunde Ernst äntligen sätta ner sina hårt slitna kängor på fast mark igen. Han tackade Algot för fiskeuppvisningen, bar upp cykeln från udden, kastade raskt benet över cykelramen och trampade stående på pedalerna en bra bit innan han satte sig ned på den spruckna skinnsitsen. Nu kände han sig stressad samtidigt som han kände sig dum efter den helt oplanerade fisketuren. Han kastade ett oroligt öga på pakethållaren. Jo då. unikaboxen med fläsksmörgåsarna var med. Skulle han hålla på så här och sinka sig så skulle han inte hinna hem till kvällen. Nu trampade han fort och beslutsamt. Hans höga panna började glänsa av små svettdroppar som sakta åkte berg och dalbana utför hans pannfåror. Han mötte tre hästskjutsar på kort tid och han tänkte att det var bönder från Bjursås som skulle in till stan i något ärende. Han hade inte sett en enda bil hittills. Det var lite konstigt. Men klockan var ju bara mellan åtta och nio på morgonen. Han fick gissa, för själv hade han ingen fungerande klocka för tillfället. Den hade han tappat för någon vecka sedan när han varit ute och fiskat kräftor en natt. Det gamla slitna armbandet hade helt enkelt gått av och klockan hade plaskat rakt ner i sjön. Den hade i och för sig aldrig gått rätt så det var ingen större förlust. Kedjans monotona rassel mot kedjeskyddet ingav honom åter en sorts lugn och beslutsamhet. Han hade nu åkt flera kilometer utan att se ett enda hus. Det hördes yxhugg och ljud från rasslande kättingar inifrån skogen. Skogshuggarna var i alla fall vakna, tänkte han. När han kommit lite längre fram så kunde skymta de små faluröda husen uppe på Dössbergets topp. Det var en bra bit dit men de lyste som rödvita flugsvampar i storskogen. Nu bar det iväg utför ett tag. Han måste bromsa för att inte flyga all världens väg i de förrädiska guppen som fanns lite här och där. Men han behövde i alla fall inte trampa på ett tag och det var han tacksam för. Han hade hunnit bli svettig efter mötet med token Alrik, så det kändes skönt att få svalka sig lite ner för den långa backen. Ytterligare en sjö dyker upp på hans vänstra sida. Nu skulle han inte stanna ifall det skulle finnas fiskare ute på sjön. När han rullat nerför backen

14

tittade han ut mot sjön. Jo då, där fanns två båtar som gudskelov låg så långt ut så han behövde inte vara rädd att hans nyfikenhet, skulle få honom att börja konversera med dem också. Det fick räcka med Algot, tänkte han och cyklade lugnt vidare utan att vrida huvudet av sig. Vem vet, kanske fanns det fler föredettingar till Lissie här i krokarna som var ute och fiskade just idag. Nej, nu får jag inte överdriva det här, tänkte han. Han skulle inte tänka mer på detta. Nu skulle han trampa på utan uppehåll den dryga mil som var kvar. På hans högra sida passerades nu en stor byggnad som liknade en mindre fabrik. Undrar vad dom gör där? Det måste vara en skofabrik, tänkte han. Det var ju allmänt känt att man i Bjursås skor sig på skor. Han tittade ner på sina slitna kängor som energiskt tvingade pedalerna att dra runt den rasslande kedjan. Tänk om man hade mera pengar, då skulle han ha stannat och köpt sig ett par rejäla kängor till vintern. Det skulle han behöva. Men nu var det Lissies filtar som var mest akut. Nog skulle han klara sig en vinter till. Han fick väl göra som han alltid gjort, limma på några gamla läderbitar till under sulorna. Inuti skorna brukade han stoppa tidningspapper för att hålla värmen. Det var effektivt men kanske inte så snyggt som det skulle vara med ett par skinande nya skor. Han kände hur lukten av nytt läder trängde in i näsborrarna. Det var en härlig doft, mustig och rejäl. Den fick honom att associera till skolavslutningar. Han hade fått nya skor ett par gånger när han gick i folkskolan. Var det när han gick i första och i tredje klass? Han kunde inte minnas så noga, men den härliga lukten från skolädret glömmer han aldrig. Ernst mindes som igår när han hade tagit skorna med sig i sängen, satt de på händerna och legat och luktat på dom i flera minuter. Doften från lädret och känslan av att äga ett par nya skor hade gett honom ett lyckorus. Det kommer han så väl ihåg. När man är fattig kan man bli saligt lycklig över små saker och händelser som andra inte ens reflekterar över. Där har vi fattighjon något fint som inte de rika har, tänkte han. Vi kunde känna lycka över banala och vardagliga händelser. Läderdoften ville inte lämna hans luktorgan så Ernst kunde inte släppa sina tankar från barndomen. Han mindes när han för första gången hade sina nya skor på sig ute. De var svarta och hade riktig lädersula. Våren var i full gång och snön hade just smält bort från den lilla grusväg han vandrade till skolan på. Han kommer ihåg att han tittade mera på skorna än var han gick. Ljudet från det knastrande gruset under skorna hade varit som ljuv musik för honom. Ibland hade han stannat och sakta satt ner en sko i gruset för att bättre höra hur den hårda lädersulan mosade de små gruskornen mot det hårda underlaget. Det var lycka, tänkte han. Han mindes också att han tog god tid på sig när han skulle ta av sig skorna innan han gick in i klassrummet. Den överdrivet utdragna proceduren hade han gjort för att flera av hans kamrater skulle få chansen att se hans nya fina skor. Det hade varit en stolt liten skolgosse som noggrant och pedantiskt ställt ifrån sig sina blanka skor i skolkorridoren den gången för ungefär tjugofem år sedan.

15

Ernst hade nu kommit till avtagsvägen mot Sågmyra. Vägen skulle nu mera börja likna en kostig än en väg för hjulförsedda fordon. Han svängde av till vänster, tittade sig snabbt omkring och trampade vidare med vetskap om att det nu skulle bli mycket skog ett tag. Det var en rätt så lång raksträcka i början och när han tittade framåt så kunde han se hela tre hästekipage utefter vägen. Samtliga var på väg mot Sågmyra. Ernst tänkte att det var bönder som skulle ut till sina åkerlappar. Det fanns mycket bönder i Bjursås. Den byn hade alltid ansetts som en rik by. Därifrån hade säkert också uttrycket ”snåla bjursingar” kommit ifrån. Av någon anledning så blev alla rika kallade för snåla, tänkte Ernst. Kanske var det därför att de hade väldigt svårt att dela med sig av det dom hade. De höll hårt i sina ägodelar samtidigt som de inte värderade drängar och pigor speciellt högt när det var dags för löneutbetalningen. Han kom genast att tänka på den snåle Bonden Israelsson i Bergsgården igen. Han hade verkligen visat hur snål och misstänksam han var den gången Ernst hade hämtat Viktoria från fisktorget i stan där hon hade stått och sålt hans potatisar hela dagen. Ernst hade snabbt kunnat se att potatissäckarna, han så fint staplat upp åt henne, var borta. Hon hade verkligen varit duktig som kunde sälja så mycket på en enda dag. Viktoria hade också sett lite stolt ut själv när hon mötte honom med blicken då han skramlande rullade emot henne på de ojämna gatstenarna. – Hej Ernst, titta jag har sålt nästan alltihop sa hon samtidigt som hon hade pekat på den halva säcken som var kvar. Ernst hade svarat att hon var en riktig affärskvinna och att Israelsson nu skulle bli glad, den snåle fan. Viktoria lät mig stolt känna på den tunga skinnpåsen med potatispengarna. Och den var tung, kommer han ihåg. De flesta hade väl bara köpt till några enstaka kok och sedan betalat med småmynt som de med stor möda lyckats skrapa ihop. Många hade så knapert ställt så de hade nog sällan något att äta till potatisen. Viktoria hade varit gladare och framför allt mera pratsam när jag hämtade henne än hon varit när jag hade skjutsat in henne på morgonen. Vi hade inte gjort oss någon brådska att komma hem igen. Vi hade gått runt och tittat bland de få stånd som fortfarande hade ruljansen igång. Vi hade länge stått och tittat och luktat vid KaramellStinas stånd. De hemgjorda karamellerna i regnbågens alla färger hade frestat oss så till den milda grad att Viktoria till slut smög ner sin lilla hand i pengapåsen och lirkade upp en tjugofemöring. – Två hekto blandade karameller, hade hon sagt precis som om hon var den finaste dam som bara råkat gå förbi och plötsligt blivit godissugen. Hon hade sagt till att hon ville ha två strutar med ett hekto i varje. Ernst hade fått en av dom. På hemvägen hade de sedan tuggat karameller så att de knappt kunde prata utan att smacka och tugga mitt i varje mening. Ernst kom ihåg att han hade då aldrig pratat så mycket och öppet med Viktoria som den gången, trots allt karamellkrasande som stört konversationen. Israelsson hade snabbt uppenbarat sig när vi hade rullat in på gården med den järnskodda vagnen som nu var så lätt så att den hade flugit ännu högre i guppen på den ojämna vägen från stan. Bonden hade direkt kommit fram och böjt sig

16

över vagnslemmen för att se hur mycket potatis Viktoria hade lyckats sälja. – Det var värst hade han sagt, med sin penningstinna blick. Du var mig allt en duktig jänta. Han hade ruskat lite på huvudet så den stora kalufsen hade slängt fram och tillbaka, tittat på Viktoria och faktiskt hade han inte haft ett litet småleende på sina feta läppar. De bruna snusränderna i hans mungipor hade tänjts ut och blivit längre. Men det gick inte lång stund förrän han upptäckte att han höll på att spåra ur med sin tacksamma vänlighet. Han, storbonden Israelsson, måste vara noga med att hålla distansen till tjänstefolket. Vi hade båda kunnat läsa hans tankar när han snabbt gav mig en skarp order om att sela av hästen och ställa in honom i stallet. Jag hade lett in den av svett svartblänkand valacken i stallet, gett honom en rejäl portion hö och sedan hade jag gått ut på gården igen. Jag ville gärna se när bondens förtjänst skulle redovisas. Ernst hade inte ens hunnit fram till dem innan nästa order kom. – Gå in på logen och väg den här säcken, hade han sagt. När Ernst kom ut igen hade bonden direkt sagt, - Nå? Hur mycket vägde den? – Knappt tjugosju kilo hade Ernst svarat. – Hmm, ja det är bra. – Hur mycket var det du skulle ta per kilogram nu då? sa bonden samtidigt som han spände sina rödbrusiga ögon i lilla Viktoria. – Sex öre, hade hon svarat smått förskrämd - Ja, det är bra , jag ville bara kolla. Han tog fram en liten stump av en annelin penna som han hade i västfickan, blötte spetsen på tungan så den blev lila och började skriva direkt på utsidan av trälemmen på vagnen. Han mumlade – Tvåhundrasjuttio minus tjugosju är tvåundra och fyrtiotre…få se…243 gånger sex är…Det hade blivit tyst ett bra tag. Nu var han inne på hög matematik. – Jaha, fjorton å femtioåtta har du sålt för jänta. Det var inte dåligt på en enda dag. Viktoria hade sett både stolt och rädd ut. Kommer pengarna att stämma. Skulle han bry sig om en futtig tjugofemöring fattades? – Ja då skall vi se hur mycket du har i börsen, sa bonden med iver i blicken. Han hällde ut allt på vagnsflaket och började räkna. Det var många småmynt så Viktoria och Ernst hade dragit sig en bit bort från spektaklet för de hade snabbt förstått att detta skulle ta sin tid. För det första så var väl Israelsson inget mattegeni och för det andra så skulle han säkert behöva räkna om det några gånger. Efter en bra stund hade vi blivit varse hans skorrande stämma igen. - Hör du jänta, kom hit. Det fattas trettiofem öre. Vad har du gjort av det? Viktoria hade blivit alldeles högröd i sitt söta ansikte av rädsla att hon skulle bli kallad tjuv. Hon hade faktiskt tagit tjugofem öre olovandes av hans pengar. Men hur kunde det fattas trettiofem öre, hade både hon och Ernst undrat. Ernst hade snabbt ryckt in för att försöka rädda Viktoria ur denna pinsamma situation. Förresten så åt ju han hälften av karamellerna så det var inte mer än rätt att han försökte reda ut det här. Han visste att det fanns flera långa springor mellan plankorna som vagnsflaket var byggt av så han hade snabbt strategin klar för sig. – Kanske det ramlat ned någon slant genom springorna på flaket sa han och försökte se förtroendeingivande ut.

17

Bonden grymtade och vände sig om för att undersöka saken. – Ja, minsann finns det springor här. Ernst förstod att gubben i sin iver att räkna pengarna inte hade en ringaste tanke på om flaket var tätt eller inte. Ernst iklädde sig en hjälpsam och förstående skepnad och dök snabbt ner under vagnen och började krafsa i det höga gräset. – Här blir det svårt att hitta något, hade han skrikit där under vagnen. Det är högt gräs här. Bonden hade tagit skaklarna och dragit undan vagnen en bit så att även han kunde vara med och leta. Vilken fars, kommer Ernst ihåg att han hade tänkt. Även Viktoria, som hela tiden stått och begrundat händelsen på avstånd, hade fått sitt spända ansiktsuttryck utbytt mot ett svagt leende. Hon kunde inte annat än småle när hon hade sett de två männen krypande i gräset ivrigt plockande med fingrarna. Ja, hon visste ju att Ernst bara spelade, men Israelsson, han hade minsann sett gravalvarlig ut hela tiden. Det var ju i alla fall trettiofem öre! Efter en bra stund och mycket grymtande och grävande i både hästskit och annat så gav bonden äntligen upp. – Humm, du kan gå in i stugan och äta kvällsmat nu jänta för sen skall du ta in korna för mjölkning. Och du Ernst, dig vill jag se här i morgon bitti igen. Du skall vara här klockan fem som vanligt och då skall du börja med att mocka i lagårn. Ja, ja, tänkte Ernst, där han sakta trampade fram på en ojämn väg belagd med hästskit på nästan var femte meters avstånd. Han skulle säkert bli tvungen att jobba åt Israelsson flera gånger, men hellre det än inget jobb alls. Nu hade solen stigit en bra bit på himlen och värmen började kännas besvärande. Han stannade och tog av sig på överkroppen. Han passade samtidigt på att sticka ned handen i unikaboxen och norpade åt sig en bit av fläsket som låg på smörgåsarna. Så fort han svalt det goda fläsket ångrade han sig. Nu hade han retat smaklökarna så nu skulle han bli hungrig fortare. Han tog ingen längre paus utan slängde benet över ramen och fortsatte genast sin färd. Han kunde höra morkullornas säregna ljud utifrån ängarna. Längre fram på vägen kunde han se två höskrindor som stannat. Han närmade sig dom snabbt och när han kom jämte dem fick han höra en kvinnoröst - Ernst! Ernst! Han tittade sig omkring men såg inget annat än två gubbar som satt på ett varsitt hölass och talade högljutt med varandra. Gubbarna nickade förstrött mot honom. – Ernst, ropade någon igen. Nu såg han var ifrån rösten kom. Han hade tittat upp mot hölasset för där brukar det ju alltid sitta någon som varit med och bärgat höet. Ljudet kom från en liten glänta strax bredvid. Där stod två kvinnor och räfsade hö. Han stannade cykeln, hoppade av den och ledde den fram till de två kvinnorna. Nu kunde han se vem det var som ropat. – Nää men, är det inte Viktoria, vad gör du här? Jobbar inte du åt Israelsson Bergsgården. – Hej Ernst, vad kul att se dig igen. Vart är du på väg då? Hennes ögon tindrade. Ernst såg att hon var glad att träffa honom. – Jo, jag är på väg till Tidstrands i Sågmyra för att köpa nya filtar. – Va? Skall du köpa yllefiltar nu? Jag tycker det är varmt nog jag, säger den lilla skönheten samtidigt som hon demonstrativt drar handen över pannan sin. Den andra kvinnan står och lutar sig mot räfsan. Hon är nog något äldre än Viktoria och lite bastantare. Men hon såg snäll ut där hon stod och

18

kisade mot solen samtidigt som hon sneglade mot Ernst. Han såg hur hon tittade på hans slitna och spruckna skor så han försökte instinktivt att gömma den ene bakom den andre. Med sin nonchalanta ställning med benen i kors säger Ernst, - Jaha ni räfsar hö i den här värmen ni. Men Viktoria, har du slutat hos Israelsson? – Ja det har jag. Han ville inte ge mig den lön jag tyckte att jag förtjänat så jag sade upp mig med omedelbar verkan. Du skulle se vad paff han blev. Han hade blivit alldeles mörkröd i ansiktet. Inte kunde han tro att lilla jag vågade sätta mig upp emot honom, storbonden i Bergsgården. Han är fortfarande skyldig mig lön för tre månader, men det får man väl se i stjärnorna efter. Hon såg allt lite stolt ut när hon slutat prata och gav mig en blick som tydligt visade att hon med spänning väntade på min kommentar. Jag vred huvud sakta ett par gånger fram och tillbaka och sade, - Det var det värsta. Ja du är tuff du Viktoria. Men jag tycker det var bra gjort och framför allt rätt åt den snåle bondlurken. Vem jobbar du åt nu då? Är det ni som räfsat ihop höet till dom där, sa Ernst samtidigt som han pekade på de två hölassen ute på vägen som nu hunnit en bit bort på sin väg hem till höskullen. - Jo jag jobbar åt Hans Persson i Gopa och det är skillnad det skall du veta. Nu behöver jag inte tjata för att få ut min lön. Nu vet jag när jag skall få mina pengar. Jag har till och med lyckats spara ihop några kronor under den här sommaren. Det var roligt att höra, sade Ernst och tillade, -kommer du ihåg när snålbonden kröp i gräset och letade pengar i både hästskit och annat? Viktoria skrattade till och sa – Jodå, det glömmer jag inte i första taget. Den andra kvinnan kom fram till Ernst och sträckte ut handen, - Hej, jag heter Gunilla och kommer från gården i Gopa. – Ja, hon är gift med Kurt som är son till bonden som jag jobbar åt, inflikade Viktoria snabbt. Hon är så trevlig den här damen så det märks då inte att hon är ingift på bondgården, sa hon vidare samtidigt som hon slängde beundrande blickar mot bondhustrun Gunilla. Ernst såg med en gång att de två hade blivit såta vänner. – Dig har jag nog blivit påmind om, må du tro, sade Gunilla och sneglade mot sin arbetskamrat. Ernst kände sig både hedrad och lite generad över att Viktoria hade pratat om honom. – Jasså, du är på väg till Tidstrands för att köpa filtar du, mitt i sommarvärmen, inflikade Viktoria snabbt och väntade sedan med nyfiken uppsyn på ett förklarande svar. – Jo det är jag och det kanske kan te sig lite märkligt. Men det är så att min hustru Lissie har något konstigt fel så hon fryser nästan jämt. Även mitt i högsommarvärmen kan hon frysa ibland. En doktor har tittat på henne men inte kunnat finna något fel. – Konstigt sade de två brunbrända höräfserskorna, nästan i kör. – Va gulligt av dig Ernst att göra dig en sån möda för att din fru skall må bättre, sade Viktoria. Hon fortsatte, - Var kommer din fru ifrån då? Är hon ifrån stan? – Nej, hon är född i Hälsingland, men kom hit till Falutrakten redan i unga år. När jag träffade henne så jobbade hon åt en i Bergsgården som heter Palmén. Jag tror att han var bergsman eller något liknande. – Hette han Palmén? frågade Gunilla. Ernst nickade instämmande. - Han har jag också jobbat åt en gång för flera år sedan..

19

Det var en riktig mansgris det. Han försökte alltid med olika trix att få omkull oss pigor, men mig gick han bet med skrattade Gunilla samtidigt som hon försökte att se så trovärdig ut som möjligt. – Har du jobbat åt honom, sa Viktoria förvånat. – Ja, det var innan jag träffade Kurt. Jag var nog inte mer än sexton år då. Lammkött, ni vet. Palmén han kunde känna lukten av lammkött på långt håll. – En riktigt slemmig typ, avslutade Gunilla med eftertryck. Viktoria tittade förvånat på Gunilla och tänkte att de flesta människor ändå får ungefär samma start här i livet. Gunilla hade tydligen, precis som hon själv, också dragit runt på olika gårdar och jobbat åt bönderna i trakten när hon var ung. Nu är hon gift med en välbärgad bondson. Hon skulle inte alls behöva gå här och räfsa hö om hon inte ville. Jag har börjat mitt liv på samma sätt men jag är fortfarande helt beroende av att någon vill betala för mina tjänster. Viktoria tänkte att det är när man blir äldre som skiljevägarna dyker upp. När Gunilla slutat prata blev det tyst en stund. Ingen kunde komma på nåt mer att säga. Alla tre där ute på åkern stod nu bara och tittade på varandra med ett leende på läpparna som var både avvaktande och naturligt. Ernst vänder cykeln och säger – Nej, nu måste jag vidare om jag skall hinna hem innan kvällen. Kanske jag får stanna här hos er och äta min färdkost om ni är kvar när jag cyklar tillbaka, säger Ernst förhoppningsfullt och tycker samtidigt att frågan kanske varit lite påträngande. Detta var verkligen inte likt honom, att vara framfusig och nästan helt orädd inför mer eller mindre främmande kvinnfolk. Ja, faktiskt hade han känt sig lite framfusig med denna från hjärtat sprungna fråga. – Ja, sade de två trevliga kvinnorna i kör. – Det får du gärna! Ernst satte sig på cykeln, vinkade och trampade glatt vidare. Dessa två skapelser har du lyckats bra med Gud, tänkte han så högt så han inte var riktigt säker på om han tänkt det eller skrikigt ut det. Mötet hade gett honom ny energi. Nu ville han snabbt få det här filtköpet avklarat så han kunde återvända till de här två härliga kvinnorna på hemvägen och äta sin matsäck tillsammans med dem. Han cyklade ett bra tag i en euforisk atmosfär innan han vaknade och fattade sitt verkliga uppdrag. Han skulle köpa filtar till sin Lissie. Han var inte ute och cyklade för att leta upp trevliga fruntimmer som står på åkrarna och räfsar hö. Vad har det tagit åt honom? Är det frihetskänslan av att cykla omkring ensam i en strålande dag som denna? Men trots sina självförbråelser så kunde han inte glömma känslan han hade där ute på åkern med de två kvinnorna. Det hade känts som om båda två hade fattat någon sorts tycke för honom. Det var en känsla och en värme som kändes så naturlig. Han tänkte att han säkert bara inbillade sig eller att han var så svulten på kvinnor så hans hjärna och det annars så dåliga självförtroendet spelat honom ett spratt. I vilket fall som helst så kände han sig till freds med sig själv just nu, han älskade givetvis Lissie i annat fall skulle han väl inte ha gift sig med henne. Eller? Ernst visste att han alltid haft svårt för de där känsloladdade orden, kär, förälskad och liknande. Han hade

20

nog aldrig trott på att endast två människor av alla miljoner som finns på jorden, skulle vara ämnade bara för varandra. Det måste ju finnas massor med kvinnor som skulle kunna tänka sig att leva sitt liv med honom och vice versa. Hans dåliga samvete poppade upp igen. Vad är det med mig, tänkte han. Varför tänker jag på det här viset? Varför måste jag sväva ut i mina tankar bara för att jag råkat träffa en bekant kvinna på vägen. Det är något på gång inom mig. En kraft som drar iväg med mig och som verkar bli svårare och svårare att styra. Ernst förstod att det var något viktigt i hans liv som tidigare funnits och fungerat men som nu håller på att tyna bort. Men vad var det för något, tänkte han ängsligt. Var det bara något så banalt och klassiskt som kärlekstörst eller var det den inbyggda manliga egenskapen, dragningskraften till kvinnan. Han tänkte på Lissie och undrade om det var något med henne som gör att han nu påverkas så starkt av andra kvinnor utan att hans samvete förtär honom. Det var väl det att Lissie inte mådde bra, tänkte han. Hon gjorde sig inte tid med honom på samma sätt nu som hon gjort tidigare när hon var frisk. Och han var ju ändå bara en människa med en människas fundamentala behov. Kvinnan är ju ändå det finaste Gud har skapat, tänkte Ernst demonstrativt vidare. Under de snart tio år som han varit gift med Lissie så hade han väl aldrig tänkt på, eller låtit sig påverkas så lätt av andra kvinnor. Tankarna innanför hans krulliga kalufs brottades vidare emedan han envetet trampade vidare på sin kedjerasslande ljusgröna cykel med sina jämt utspridda rostfläckar på. Han trodde i alla fall på äktenskapet, den nu lite kluvne mannen på cykeln. Trygghet här i livet får man bara om man binder sig till någon som är kapabel att hysa ömsesidiga känslor. Det visste Ernst. Han hade alltid velat ha en stor familj. Familj? Jaha, är det där skon klämmer, tänkte han. Längtar han så infernaliskt efter ett eget barn så han dras till alla fruntimmer av den anledningen utan att veta om det. Han kände sig som om han söker ett svar men hittar en fråga. Han hade inga egna barn. Varför? Han var ju snart trettiofem år gammal, herre gud! Det var länge sedan han medvetet tänkt på det där med att bli pappa och nu hade det gått så långt så att han inte ens behövde tänka på det. Hans kropp och hjärna hade börjat söka efter en mor till hans barn, helt på eget bevåg. Hans starka faderskänslor styrde själv denna sent uppkomna hormonstinna process. Fan, jag måste sluta tänka på sånt här. Njut istället av den sköna cykelturen, befallde han sig själv. Små faluröda hus en bit fram på vägen. Ernst förstod att han kommit till Gopa, en liten by någon kilometer före filtarnas metropol, Sågmyra. Han började genast kolla om han kunde se de två hästekipagen som hämtade hö där borta på åkern hos Viktoria och Gunilla. Det fanns inte så många hus i byn men de som fanns låg väldigt fint. De på vänster sida låg alldeles nere vid vattnet vid sjön Gopen och de som var på höger sida låg högt upp efter en sluttning med storslagen utsikt över sjön. Mycket mer hann han inte se innan han var ute ur den lilla byn. Några höskrindor hade han inte sett. Förmodligen låg bondgårdarna uppe på höjden. Han hade sett ett par vägar

21

som följt stora vägen parallellt en bit för att sedan vika av upp mot berget där de snabbt uppslukats av den frodiga grönskan. Gården där Viktoria jobbar hade han inte sett till. Han tänkte att han får fråga henne var den ligger när han träffar henne på återvägen. Vad sjutton hade han med det att göra, blev hans nästa tanke som också gjorde honom lite konfunderad. Det angick väl inte honom var Viktoria jobbade på för gård. Vad skulle hon tänka om han visade ett sådant intresse av hennes leverne. Tja, det kanske inte är så märkvärdigt ändå att fråga någon om deras arbete, tänkte han sedan. Nu var han snart framme i Sågmyra. Han rullade utför en svagt sluttande backe med sjön vackert glittrande vid sin vänstra sida. Bortanför svackan längst ner i backen kunde han se att husen tätnade alltmer. Detta är Sågmyra, tänkte han. ”Sågmyra” hur kan det heta så? Har någon stått på en myr och sågat? Ligger hela byn på en myr eller finns här myror som kan såga? Eller är det så enkelt så att någon nybyggare i byns begynnelse såg

en myra

. Ernst drog på munnen åt sina ordvrängande tankeexperiment. Det var fiskare ute på sjön här också. Han kunde räkna till fyra båtar i viken nedanför bebyggelsen. Gäddan är på gång, tänkte han, det fiskas ju överallt i denna dag. Han möter en liten gumma som går och skjuter en räv framför sig. På räven ligger det en gammal man och stönar. Ernst funderade över vad i herrans namn hon skulle gå med honom. Sedan fick han se att hon svängde ner till höger vid första huset på hans vänstra sida. Han kunde svagt uppfatta att det stod Provinsialläkare på en lite skylt på husgaveln. Han såg också att det stod Handelsbod på en annan skylt utmed långsidan. Gubben var sjuk och behövde läkarvård, tänkte han. Gumman hade kastat en snabb och undfallande blick mot honom när hon svängt ner mot baksidan av huset. Nu kom han att tänka på Lissie för första gången på länge. Det gav honom ett uns av dåligt samvete. Undrar hur hon har det och vad hon gör. Troligtvis ligger hon och fryser under sitt gamla täcke som saknar det mesta av värmande stoppning. Säkert har hon också Lapp med sig i sängen. Det brukar hon ha för han värmer bättre än tio sådana täcken som vi har, tänkte han. Problemet med Lapp är att han inte har ro att ligga still så länge. Han vill helst vara ute på gården och jaga hönsen eller göra något annat rackartyg som han finner roligt. Nu skulle det i alla fall inte stå på förrän det skulle ligga ett par väl inslagna yllefiltar på pakethållaren. Han fick ett självgott leende på läpparna när han tänkte på hur roligt det skulle bli att kunna överlämna de värmande filtarna till Lissie. Hon skulle få båda. Själv skulle han klara sig gott med de gamla täckena. Nu mötte han en hel del människor som vandrade eller cyklade på vägen. Många av dom arbetade nog uppe i den stora yllefabriken, tänkte han. Somliga nickade åt honom när de möttes och andra slängde bara en hastig blick utan att ge honom alltför stor uppmärksamhet. Andra trodde säkert att han var på väg till fabriken för att arbeta. Han visste att det fanns en hel del folk från andra byar som också jobbade på fabriken. Han hade en barndomskompis som heter Sven som hade jobbat här några år. Han hade cyklat hit från Falun och legat över här i veckorna

22

hos en gammal tant som väl behövde de kronor som hyran inbringat. Han kommer ihåg att Sven hade sagt att det var ett bra ställe att arbeta på förutom lönen naturligtvis. Men den var ju dålig överallt för sådana outbildade drängar som vi, tänkte han med ett bistert leende. Nu mindes han också att Sven hade sagt att arbetstakten och disciplinen varit hård. Han fick en svag förnimmelse om att det till och med varit så att Sven hade pinkat i byxorna en gång därför att han inte fick tillåtelse att lämna sin arbetsplats förrän han hade sin förutbestämda femminutersrast som inträffade varje jämn timme. Jag mindes nog lite fel där, tänkte Ernst. Det var nog kanske inte så bra att jobba på yllefabriken i alla fall. Och nu tyckte han plötsligt att folket han mötte efter byvägen allt såg lite slitna ut. Provinsialläkaren där nere vid handelsboden hade säkert fullt upp att göra i denna lilla by som förmodligen var helt beroende av yllefabriken. Fabrikens produkter var vida känd och filtar och plädar såldes över hela landet. Stora och skrymmande laster forslades till Falu tågstation för vidare transport ut i landet. För det mesta skedde transporterna med häst och vagn. Det fanns inte så många lastbilar än och dessutom så blev det både billigare och större lastkapacitet med hästekipage. Mycket exporterades också till Norge och Finland. Allt detta hade Ernst fått lära av sin far som för många år sedan hade varit en av dom som kört filtar till stationen i stan. Ernst hade själv fått vara med en gång när han var riktigt liten. Det enda han kommer ihåg av det äventyret var ångloken, de rykande stora metallbjässarna som både kunde vissla och spy ut stora vita moln av vattenånga. Det hade varit en imponerande syn för en liten grabb som på den tiden sällan fick vara med in till den stora staden. – Höj, skä du tä fabriken, var det plötsligt en röst som ljöd. Ernst ryckte till när han såg den lille mannen som satt i diket och stirrade honom rakt i ansiktet. Han saktade farten och svarade – Jo, jag skall dit och köpa filtar. – Ja du, då skä du allt ha tur om du får tag på nån för jag tror dåm ä slut siddu. Ernst stannade cykeln och tittade förundrat på mannen som faktiskt såg skadeglad ut med att kunna framföra ett, för Ernst, så ledsamt meddelande. – Va säger du? Är filtarna slut? – Ja jag tyckte jag hörde nån söm hade sett ett sällskap från Älvdalen som hade köpt öpp alla filtar de hade på lagret. – Jamän… en hel fabrik, –Ja du får föl fa dit å fråga då. Kanske har dom fler kvar ändå…ja säger bara va ja hört ja. Ernst kände hur det klack till i halsgropen, herre gud, tänk om han måste vända hem till Lissie utan de varma filtarna, hemska tanke! Mannen i diket reste på sig och gick fram till Ernst som nu hade ett bestört ansiktsuttryck. Den glädjedödande mannen lade sin skitiga hand på styret och sa: -Vafrån kåmme du då? – Jag har cyklat från Bergsgården, svarade jag. Mannen uppträdde allt lite konstigt. På huvudet hade han en rutig lortbrun kepa som var några nummer för stor. Det lilla anskrämliga ansiktet skvallrade inte om någon högre intelligens, tänkte Ernst. Hade han redan råkat stöta ihop med byns fåne? Byfånar fanns ju i var enda by, det visste han men räckte det inte med att han redan har stött ihop med tokAlrik i Grycksbo? Mannens klädsel bestod av idel lappade paltor. Det högra byxbenet var två

23

decimeter kortare än det vänstra. Det tygstycket hade slarvigt sytts fast ovanför hans högra knä. Han kunde se att det fanns lappar av byxtyget även i den sladdriga västen som han bar. – Har du cyklat ända från…- Hörru skräddarn, låt pöjken va ifre nu, skrek en gubbe i förbifarten när han trampade förbi på sin cykel. Mannen brydde sig inte utan fortsatte som om inget hade hänt. – Bärgsgårn, dä ä föl långt hä, eller hur? – Ernst var nu säker på att han hade träffat även denna bys byfåne. – Jo, det är en bit att trampa, sa Ernst samtidigt som han försökte att komma igång på cykeln igen. Mannen eller ”Skräddarn” som han tydligen kallades för låtsades hålla fast styret men släppte nästan direkt då Ernst vickade till på cykeln. – Ja du kan ju alltid försöka å att köpa filtar du. Har du pengar då? Döm ä dyr må du tro. Ernst hade fått upp farten igen så han kunde hålla balansen utan att riskera att vingla omkull. Dras alla fånar till mig, tänkte han eller är det så att det finns en uppsjö av fånar ute i masrikets alla små byar? Han ville nog tro på det senare. Tänk om token hade rätt när han sa att det inte fanns några filtar att köpa. Han ville inte tänka mer på det för nu var han snart framme vid fabriken och då skulle han få besked i den saken. En jättestor rödbrun tegelbyggnad började ta form snett till vänster några hundra meter framför honom. Det var Tidstrands yllefabrik, Sågmyras försörjning och stolthet. Väl framme vid entrén snörde han loss unikaboxen och gick in i den enorma byggnaden. Han fick gå runt några hästekipage som parkerat alldeles utanför entrédörren. Försäljning stod det på en skylt till höger om trappan. Han gick raskt upp för trappan och in i filtaffären. Där fanns hyllor och staplar på golvet med massor av filtar i olika färger. Oj,oj, oj, detta skulle min Lissie se, tänkte han. Ernst gick fram till disken och tittade på den lilla späda kvinnan som stod där och sa, - Hur myttje köste filtan? – Ja, dä beror så på dä, svarade kvinnan, skall de vara extra tjocka och varma så köste de mer. De där med gråa ränder ser bra ut, sa jag och pekade. Flickan gick mot hyllan med filtarna samtidigt som jag körde ner näven i byxfickan för att hämta upp börsen. Ernst blev stel av skräck, fickan var tom. Vad ända in i blodstekta ettermyrsjävlar var börsen? Ramsan hade han lärt av sin far. Han kände efter i alla fickor, men börsen var borta. Expediten lade fram filtarna på disken och sa: - Var det de här du menade? Ja sade Ernst som nu var lite rödmosig i ansiktet. Du får ursäkta men jag hittar inte min börs, den fanns här när jag cyklade in i byn men nu är den borta, säger han eftertänksamt. – Vad tråkigt säger den söta tjejen bakom disken. Ernst tittade hastigt på flickan och rusade sedan mot dörren. Skräddarn, det måste vara Skräddarn, tänkte han. Han sprang ut och kastade sig snabbt upp på cykeln och trampade iväg. Skräddarn, den jävla token, kan det vara han? Var det därför som han stoppade mig och spelade dum. Nej inte spelade dum, han var ju dum i huvut, det såg man ju på flera meters avstånd.

24

Han kom fram till det ställe där han blev stoppad av honom, men ingen Skräddare i sikte. Fan, tänkte Ernst, hur skall jag hitta fanskapet? Ernst var röd i ansiktet av ilska. Han ser sig omkring och plötsligt kommer det en kvinna som är ute och rastar sin hund. Hon går förbi honom samtidigt som hon sneglar nyfiket på honom. Hallå! Skriker Ernst. Hon vände sig om och tittade frågande på honom. Jo, känner du till någon som kallas för skräddaren? Hon tittar på honom och funderar, nää det tror jag inte. – Han har konstiga kläder på sig, färgglada och lappade…Jahaa, då tror jag att jag vet vem du menar. Det är nog Einar. Han har alltid lappade kläder på sig, men Skräddaren? Ja, kanske jag hört någon kalla honom för det. Han bor där borta i det röda rucklet.